Promenaderna går jättebra och det är så skönt
Det är för första gången skönt och rofullt att gå
Jag går i min takt men har hög puls och svettas och mitt tempo har ökat mycket
Det är stor skillnad nu mot för 6 månader sedan då blev jag andfådd av att gå till brevlådan.
Är stolt över mig själv mindre nöjd med viktnergång går ingen bra.
Vad kan jag göra åt det
Vinterpromenaderna är fantastiska
Kram

Promenaderna blir längre och längre. Jag orkar mer och njuter av promenaderna. Varje promenad tar ca 1 till 1.5 timme. Så jag är uppe i 3 timmars promenad per dag plus 5 dagar på gym, där jag kör styrketräning. 

Vikten går ej ner och jag äter från ett matschema. Men Sandra ber mig under 2 dagar skicka bilder på vad jag äter. Hon säger att jag äter för lite. Av till exempel proteiner. Hon hjälper mig så att det blir rätt. Jag hade tagit bort vissa saker och trodde att åt jag mindre så skulle jag gå ner. Men så funkar det inte. 

Min motivation till att gå är bland annat: 

* Få egen tid

* Lyssna på bra musik

* Lyssna på en bra ljudbok som jag endast lyssnar på när jag är ute och går. 

* Lugnet ute i naturen

Blir pepp av grannarna som säger att jag är duktig som är ute och går varje dag. 

Jobbigt när 65-åriga tanter går förbi i raskfart och säger "hejhej". Sedan försvinner de snabbt medan jag fortsätter att lunkar på i min egen takt. Men snart är jag som går förbi dom. 

Tränar på gymmet med Sandra. Hon får mig att må bra, får mig att skratta, gråta, känna smärta och åter smärta. Samtidigt ger hon mig självförtroende och styrka att orka. 

I dag tränar jag på gym som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag vågar vara på gymmet med min stora kropp och skäms inte längre. Jag går ut själv på promenader, vågar titta upp när jag möter folk. Jag mår bättre än någonsin. Detta skulle jag aldrig klara för 6 månader sedan. Bara att jag vågar att göra allt detta är ett stort framsteg för mig som person. 

Jag har minskat över 80 cm i omfång på knappt 6 månader. Sedan jag började med mina promenader för tre veckor sedan har kroppen börjat att dra ihop sig. Vilket att blivit en stor skillnad. Jag känner mig smidigare och mindre, trotts jag inte har gått ner mer än 16-17 kg. 

Bilden nedanför skilljer det 2,5 månader och på de månaderna tränade jag inte på 2 månader. De stora förändringarna har hänt på bara några veckor med bara promenader. 

Kram

Efter en lång sjukdomstid så kör jag igång igen. Nu ska det banne mig hända saker! Jag fick ett sportarmband i julklapp som mäter mina steg, sträcka m.m. 

Vikten går ej bra, antingen står jag still eller också går jag upp 1 eller 2 kg. Måste få igång förbräningen. 

Tränar fem dagar i veckan med Sandra på gymmet. Ska lägga till två promenader varje dag. Ska gå minst 2 700 steg på 30 min. 

Ska börja gå med Sandra två gånger i veckan. De övriga dagarna går jag själv, två gånger per dag.

Ska börja gå med stavar också för att få en ökad förbränning.

När jag gick första gången med Sandra fick jag gå ett "vilo varv" och två stycken snabba varv. Sista biten av sista varvet så var så j-vla tungt, så att jag grät. Sandra fick dra mig i staven för att jag skulle gå framåt. Mitt i gråten sa jag: "Du som är så liten, drar mig som är så tjock." Jag kände mig som ett barn som inte orkade gå. 

Jag började att gå mina promenader med stavar, två gånger per dag i snö. Första dagen blev det 2 995 steg, vilket var mycket tycker jag. Sedan går det bara bättre och bättre. Rundorna har ökat från 3 varv till 4. 

De flesta dagarna uppnår jag över 10 000 steg. När det har gått en vecka så hade jag gått 78 500 steg. Det är jag stolt över! 

Kram

Ibland är det jobbigt när hjärnan vill träna men kroppen säger nej. Nästan hela december och hela januari var jag sjuk.   

Kram 

I dag ska jag göra någonting som känns lika jobbigt som om jag skulle gå till tandläkaren. Jag ska göra den största utmaning jag någonsing har gjort i fyskisk väg i mitt liv. Sandra kom på den smarta idéen att vi skulle gå upp i en slalombacke. 

Fy f-n, jag kommer att dö eller rulla baklänges ner. 

Hon tyckte att vi skulle gå halva backen och sedan ner igen. Men med den lutningen som den backen har går man inte neråt om man vill överleva. Så då blev det till att gå uppför hela backen. Jag skrev i dagboken precis innan jag skulle gå. Jag skrev:

"Skriver jag inte mer så ligger jag förmodligen kvar i backen än."

Sedan började vi att gå. 

Det var brant så in i norden och jobbigt. Jag trodde jag skulle ramla backlänges på grund av att det var så brant. När jag har kommit en bit uppför backen kommer en det en gubbe i 60-års åldern och säger hej. Han försvinner snabbt förbi uppför backen. Då tänkte jag kan en pensionär gå upp så kan jag. 

Det var sjukt jobbigt och varje steg kändes som jag hade bly i skorna. Men jag skulle upp för att jag visste att jag kommer ingen vart än upp i den här backen. Sedan såg jag min man uppe på toppen och tänkte nu j-vlar ska jag upp. 

Jag klarade det!!!! Trodde aldrig det om mig själv. Det tog min 38 min att gå upp för en slalombacke som var 650 m lång med en fallhöjd på 142 m. Sandra och min man var jätte stolta över mig. 

Fy f-n vad jag duktig jag är!

Kram

Det är jätte mycket ångest att lägga ut bilder på mig själv på detta sätt. Men det är ju också sanningen. Så här såg jag och ser jag ut. Bilderna till vänster är tagen i början av augusti och bilderna till höger är tagna i november. 

Själv såg jag inte så mycket skillnad. Jag såg bara ett fetto som inte krympt någonting. Sandra sa granska ordentlingt uppifrån och ner så ser du skillnad och var stolt. 

Jag gjorde det och jag såg faktiskt lite skillnad på bilderna. 

Kram

Det här skrev Sandra i min träningsdagbok: 

Kram

Eftersom jag hade haft känningar runt hjärtat regelbundet så blev jag skickad till en läkare. Som tog massor av prover, EKG som såg bra ut. Han skickade mig akut till att göra ett Arbets EKG för att kolla hur mitt hjärta mår.

Jag hade jätte ångest när jag kom dit och skulle göra det. Jag trodde att hon skulle säga att det är kört. Att mitt hjärta inte orkar med det här stora kroppen mer. 

Jag fick massor av sladdar på mig och fick först ligga ner och ta blodtryck. Som alltid är ett problem att ta på mig då jag har så stora överarmar. Den går ju inte runt mig. Jag frågade läkaren om jag hade de största armarna i världen eftersom ingen passade. Ni kanske får börja att beställa nya från USA? För där finns det fler som har större armar, sa jag. Då skrattade läkaren. Jag fick sitta på en cykel och fick cykla från lite till mycket motsånd. Så länge jag orkade. Det var asjobbigt.

Jag var uppe i över 160 i puls och hade ändå en syresättning på 97%. Läkaren sa att hon var imponerad av att vilket starkt hjärta jag har trots min enorma övervikt. Hon tyckte att det var bra att jag hade tagit tag i träning och kost för att få ett mer hälsosammare liv.

Kram