Många tror att vi som är tjocka inte har känslor.
Jag har upplevt det många gånger o mitt liv att bli uttittad fått höra kolla vad tjock hon är, hon måste äta mycket,undrar om stolen håller,jag vill inte sitta brevid tjockisen mm
Jag vet jag är stor men jag blir ledsen av att höra det det gör ont i hjärtat.
Märkte det i affärer att expediter inte ens titts åt mitt håll när jag bad om hjälp att inte bli accepterad dom en människa utan som ett fetto.
Många tror att alla tjocka äter pizza varje dag och dricker Cola äter glass ur förpackning, att vi luktar illa och är inte bara tjock på kroppen utan i huvudet också.
Så är det inte med mig iaf en del kanske gör så men inte jag.
Jag äter aldrig snabbmat dricker Cola ibland är inte tjock i huvudet och luktar gott.
Jag klär mig i stora kläder och visa ingen hud utan för mina kläder menar att mitt fett hänger ej ut.
Jag vet att jag är fet och varit det nästan hela mitt liv och har kämpat med det lika länge.
Jag tycker att dagens ideal är hemskt för barn och ungdomar att man måste vara jättesmal för att duga och passa in att tonåringar svälter sig själv för att duga det är hemskt.
Att man får inte vara sig själv för att duga.

Jag vet att det kan vara lika svårt att gå upp i vikt att gå ner 5-10 kg jag vet att det är lika jobbigt för dom som det är för mig att gå ner mina 130 kg jag vet det så väl.

Jag vill gå ner och bli en mer hälsosammare person och bli en kurvig kvinna som tycker om sig själv kunna titta mig i spegeln och tycka om det jag ser och kunna leka med mina barn igen.

Hur börjar man från att inte ha rört sig alls till att ta sig ut genom dörren? Det finns folk som klarar av ett maratonlopp utan problem. Mitt största problem var att gå ut genom dörren och komma ut bland människor. Men mentalt var det samma utmaning. Tack vare Sandra och Fredrik som trodde på mig så gav dom mig styrka att övervinna min rädsla för att gå ut. Så började jag mina första dagar av mitt nya liv.

Jag började med promenad med Fredrik. Det var fruktansvärt jobbigt både fysiskt och psykiskt. Dels att möta någon och dels att visa Fredrik min fruktansvärda kondition. Fy fan vad jag flåsade! Jag trodde jag hjärtat skulle stanna, det kändes som jag skulle dö. Jag gick 30 minuter, det kändes som flera timmar. Men jag klarade det!

Eftersom jag hade sådan socialfobi så kom Sandra hem till mig och skulle träna mig hemma. Först så fick jag ställa mig på vågen som visade 180.3 kg. Jag är verkligen ett fetto... Sedan skulle hon mäta mig omfång på mig. Det var lår, vader, bröst, midja, överarmar, rumpa och nacke. Eftersom det var första gången mätte hon med snören. Det blev väldigt mycket snören. Sammanlagt blev det 9 m snöre. Jag var alltså 9 m i omkrets. Jag grät inuti när jag insåg fakta vad jag hade gjort med min kropp. Jag hade misshandlat den. Här var jag nu och jag skulle aldrig med hamna här igen!

Klockan 01:40 några månader senare låg jag och kollade in min facebook och såg ett inlägg med en tjej som hade gått uppför massor av trappor. Hon tränade stenhårt med sin PT och hon var inte jätte smal. Jag har tänkt länge på att jag skulle vilja ha en egen PT som är som Paolo Roberto. En som verkligen pushar en och skriker att aldrig ge upp utan att fortsätta att kämpa. 

Så jag skrev ett mail till PT:n som jag såg på facebook sidan. Jag skrev om min situation om allt jag har testat, bantnings metoder att gå ner i vikt. Men att jag aldrig lyckats hålla det. Att jag nu var så pass stor att jag var rädd för att jag skulle dö om jag inte gjorde någonting åt det nu. Jag frågade om dom ville ta sig an och hjälpa mig att gå ner, nå mitt mål och hålla det. Efter ca 2-3 veckor fick jag svar ifrån en kille och att han och hans kvinnliga kollega ville träffa mig och prata. Eftersom jag hade sådan stark socialfobi bjöd jag hem dem istället.

Den dagen dom skulle komma var jag jättenervös. Jag tänkte mig att de skulle komma två gladiatorliknande personer. Men istället kom det helt vanliga personer. Vi satt och pratade. Jag fick berätta om mitt liv och allt. Dom sa att dom ville att jag skulle sätta upp mina mål och mina motiveringar för min viktnergång och mitt liv. Samtidigt skulle de hem och fundera. Plus att jag skulle maila över mina mål till dom så att de skulle kunna ta ett beslut om de ville hjälpa mig.

Det här var det jag skickade till dom: 

Mina mål om en månad:
*Knyta mina skor själv.
*Kunna få plats i en flygstol
*Orka gå längre sträcka än nu
*Ha bättre flås än nu då det låter nu som jag ska dö när jag går .
 
Mål om ett år:
*Knäppa bh själv 
*Våga gå till skola och hämta barnen 
*Gå på föräldramöten
*Bada i vårt badkar
*Titta i en helfigur spegel 
*Bättre flås än idag
Börja boxingträna

Viktnedgång på 1 år 40 kg
 
Motivation:
*Leva ett vanligt liv utanför hemmet
*Ej dö i förtid
*Må bättre i själen
*Må bättre i magen
*Barnen ska inte skämmas över sin mamma
*Börja tycka om mig själv
*Få ett liv jag tycker om  och få vönner
*Sluta att alltid vara den fetaste överallt
*Kunna sitta överallt.
*Köpa kläder
*Våga se mig i spegeln
*Väga tvåsiffrigt resten av mitt liv
*Våga vara ute utan att skämmas
*Sluta ha ångest över att vara jag
*Att få vara jag igen

Efter några dagar hörde de av sig och de ville ta sig an om mig. En som tar hand om kost och träning. Och en som bara har hand om träningen. Så jag fick inte en Paolo Roberto utan jag fick två! :). 

I hela mitt liv har jag varit från mullig, tjock och till slut fet. Från när jag var liten fick jag lära mig att när man var glad, ledsen, arg eller lät för mycket så fick man mat/sötsaker. Det grundade mitt missbruk till mat. Att vid alla tillfällen ta till sig mat istället för göra någonting annat åt det. Detta ledde till att jag var överviktig från jag var 5 år gammal. Jag kände ett utanförskap från barn till vuxen. Var alltid den största i klassen och i skolan fick jag alltid höra viskningar och känna blickar av avsky när jag kom. Detta ledde till ännu mer tröstättning för att jag kände mig så utanför. I vuxenålder inser jag hur mycket jag missade under min uppväxt, tonår på grund av att jag var tjock. Jag fick aldrig några riktiga verktyg att använda mot min övervikt. Här är saker som jag har textat:

* Jag har legat inne på sjukhus med diet i 3 veckor (vilket gav ingenting).

* Viktväktarna

* Självsvält (vilket detta gav en del viktminsking men jag blev sjuk av det istället).

* Alla dieter som finns (tror jag).

* Bantningspiller.

* Jag har fått Bullimi.

* Pluverkost (detta förstörde mina tarmar, gick ner mycket snabbt. Men gick upp allt plus mer efter ett tag).

Allt det här har jag testat till och från under många år. Jag kunde gå ner jätte mycket men sakta kröp kilona tillbaka. Vilket gjorde att kilona blev fler och fler med åren. Min kropp utsattes för det farliga "jojjo-bantandet".  

"Har du planerat din begravning och sätt till vem som ska ta hand om dina barn. För chansen för dig att överleva en sådan här operation är väldigt liten."

Detta sa läkaren till mig kvällen före min inplanerade Gastric-by-Pass operation. Efter ett liv som fet så är det här jag har hamnat. Utan operation kommer jag förmodligen att dö och nu säger läkaren att jag kommer förmodligen att dö av operationen. 

Jag vill inte dö! 

"The botton is nådd." som Timbuktu säger. 

Det här är min resa från fetto till fitto.