Alla inlägg den 23 december 2014

Av fettotillfitto - 23 december 2014 15:30

Jag är gift med en underbar man, har två vuxna barn och två små barn. Livet som mamma är det bästa som finns men har även varit enorma motgångar och sorg under åren. Har alltid satt familjen före mig själv för de är så viktiga för mig. Jag var nu större än vad jag någonsin har varit i mitt liv och tog kontakt med vårt centrala för att jag ville göra en Gastric-by-pass. För att jag trodde det var den enda utvägen.

Fick remis till kirurgen och fick komma dit på samtal, vägning och information om operationen. Vågen stannade på 175 kilo. Jag mådde sjukt dåligt över att se dom siffrorna. Fick även prata med en läkare som berättade om operationen och riskerna med att opera en person med så högt BMI som jag hade. Jag fick gå hem och fick ha soppdiet i fyra veckor. De fyra veckorna gick det ganska bra. 


Kvällen före operation lades jag in på avdelningen. Jag var jätte nervös inför operation och att lämna familjen hemma. De satte nål och jag fick gå och duscha med operationstvål. När jag var på rummet kom kirurgen som skulle operera mig dagen efter. Han ritade sträck på magen där dom skulle gå in och berättade om hur allt skulle gå till. Sedan sa han: "Jag hoppas att du har planerat din begravning och att din familj kommer att klara sig. För riskerna att du ska överleva operationen i morgon är väldigt liten. Det är enorma risker att operera en sådan stor person. Det är min skyldighet att informera dig om detta. Överlever du så kan det bli livslånga komplikationer, men du avgör själv vad du vill göra." Sedan gick han. 


Där låg jag nu ensam. Jag blev så sjukt ledsen, rädd och tänkte på mina barn och min man. Jag tänkte även på min död och min kommande begravning att jag skulle dö på operationsbordet och mina barn skulle bli utan sin mamma. Denna operation skulle ju rädda mitt liv inte släcka den. Jag ringde min man, min dotter och en vän, berättade vad läkaren hade sagt och frågade vad dom tyckte jag skulle göra. Dom sa att jag skulle göra vad jag tyckte var bäst för mig själv, de stöttar mig oavsett vad jag bestämde mig för. 


Dagen efter skrev jag ut mig från avdelningen. Jag vågade inte gå genom operationen, jag ville inte dö. Tänkte att det är bättre att vara fet och få leva med mina barn, än att dö av en operation. Sedan fortsatte jag mitt liv, tröstätande, stressande och tänkte att jag ska nog få vara så här stor i hela mitt liv. Det finns inget att göra mer, jag har ju testat allt. 


En natt ett och halvt år senare insåg jag att nu var jag större och fetare var jag någonsin har varit i hela mitt liv. Jag orkade knappt gå upp för trappan i huset, kunde inte ta på mig varken strumpor eller knyta skorna, kunde inte plocka upp saker från golvet. Jag orkade inte leka med mina barn. Jag hade utvecklat en enorm socialfobi som innebar att jag hade slutat hämta och lämna barn på skolan, gå på skolavslutningar, musikuppträdande. Jag gick inte ut genom dörren längre på grund av att jag var ett sådant fetto. Jag skämdes så frukansvärt för mig själv och hur jag såg ut. Jag ville skona omgivningen från min feta hemska kropp. Allt detta gjorde mig så jävla ledsen och arg. Jag orkade ingenting. Mina lungor lät enormt mycket när jag skulle sova på grund av att fettet tryckte ihop mina lungor. Jag visste också att jag skulle dö av att vara så här stor. Vad det så här livet skulle bli? Att jag skulle dö innan jag ens sett mina barn växa upp? 


Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
December 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards