I dag ska jag göra någonting som känns lika jobbigt som om jag skulle gå till tandläkaren. Jag ska göra den största utmaning jag någonsing har gjort i fyskisk väg i mitt liv. Sandra kom på den smarta idéen att vi skulle gå upp i en slalombacke. 

Fy f-n, jag kommer att dö eller rulla baklänges ner. 

Hon tyckte att vi skulle gå halva backen och sedan ner igen. Men med den lutningen som den backen har går man inte neråt om man vill överleva. Så då blev det till att gå uppför hela backen. Jag skrev i dagboken precis innan jag skulle gå. Jag skrev:

"Skriver jag inte mer så ligger jag förmodligen kvar i backen än."

Sedan började vi att gå. 

Det var brant så in i norden och jobbigt. Jag trodde jag skulle ramla backlänges på grund av att det var så brant. När jag har kommit en bit uppför backen kommer en det en gubbe i 60-års åldern och säger hej. Han försvinner snabbt förbi uppför backen. Då tänkte jag kan en pensionär gå upp så kan jag. 

Det var sjukt jobbigt och varje steg kändes som jag hade bly i skorna. Men jag skulle upp för att jag visste att jag kommer ingen vart än upp i den här backen. Sedan såg jag min man uppe på toppen och tänkte nu j-vlar ska jag upp. 

Jag klarade det!!!! Trodde aldrig det om mig själv. Det tog min 38 min att gå upp för en slalombacke som var 650 m lång med en fallhöjd på 142 m. Sandra och min man var jätte stolta över mig. 

Fy f-n vad jag duktig jag är!

Kram

Det är jätte mycket ångest att lägga ut bilder på mig själv på detta sätt. Men det är ju också sanningen. Så här såg jag och ser jag ut. Bilderna till vänster är tagen i början av augusti och bilderna till höger är tagna i november. 

Själv såg jag inte så mycket skillnad. Jag såg bara ett fetto som inte krympt någonting. Sandra sa granska ordentlingt uppifrån och ner så ser du skillnad och var stolt. 

Jag gjorde det och jag såg faktiskt lite skillnad på bilderna. 

Kram

Det här skrev Sandra i min träningsdagbok: 

Kram

Eftersom jag hade haft känningar runt hjärtat regelbundet så blev jag skickad till en läkare. Som tog massor av prover, EKG som såg bra ut. Han skickade mig akut till att göra ett Arbets EKG för att kolla hur mitt hjärta mår.

Jag hade jätte ångest när jag kom dit och skulle göra det. Jag trodde att hon skulle säga att det är kört. Att mitt hjärta inte orkar med det här stora kroppen mer. 

Jag fick massor av sladdar på mig och fick först ligga ner och ta blodtryck. Som alltid är ett problem att ta på mig då jag har så stora överarmar. Den går ju inte runt mig. Jag frågade läkaren om jag hade de största armarna i världen eftersom ingen passade. Ni kanske får börja att beställa nya från USA? För där finns det fler som har större armar, sa jag. Då skrattade läkaren. Jag fick sitta på en cykel och fick cykla från lite till mycket motsånd. Så länge jag orkade. Det var asjobbigt.

Jag var uppe i över 160 i puls och hade ändå en syresättning på 97%. Läkaren sa att hon var imponerad av att vilket starkt hjärta jag har trots min enorma övervikt. Hon tyckte att det var bra att jag hade tagit tag i träning och kost för att få ett mer hälsosammare liv.

Kram 

Eftersom jag började min resa för ett tag sedan så tänkte jag skriva ikapp till nutid. Det blir lite lättare :). 

Här kommer nya citat från min träningsdagbok om hur det var att träna på gym, m.m. 

"Äntligen på gym igen. Jag tänker faktiskt så, för trots att jag har varit här några gånger så tycker jag väldigt mycket om det. Det trodde jag aldrig skulle hända."

"Vilken träningsvärk, men det känns bra. F-n vad Sandra kör med mig, men hon lyssnar när jag säger det blir för jobbigt. Jag testar allt och gör mitt bästa."

"Jobbigt när jag tycker alla tittar på mig när jag tränar. Får ångest av det. Ska jag klara av att komma tillbaka?"

"Träningsvärk från h-vete. Jag gick en snabb runda hemma och klarade av att gå två varv utan att stanna. Flåset har blivit bättre."

"Var ute och gick med min son och min dotter idag. Jag kunde gå lika snabbt som dom. Det har aldrig hänt någon gång. Jag har alltid varit en halvmeter efter."

"Min son sa till mig att vi skulle jogga när vi var ute och gick. Jag sa till honom att 'jag inte vet hur man gör'. 'Så här' sa han och joggade. Så stog han en bit ifrån mig och sa 'nu är det din tur att jogga'. Jag tänkte det kommer aldrig att gå, men jag joggade faktiskt. Även om det inte var långt så joggade jag i alla fall. Min son sa 'vad duktig du var mamma'. Jag blev alldels rörd och stolt." 

"Nu tränar jag 5 dagar i veckan på gym. Har konditionsträning och cirkelträning. Jag är imponerad av mig själv, att jag står på gymmet och tränar fast jag är tjock."

"Jag har fått min man att också gå och träna. Jag testade att träna med honom och upptäckte att jag var mer uttålig och starkare än honom på vissa saker."

"I dag var det jobbig när Sandra sa att jag skulle jogga mellan väggarna på gymmet. Jag började att stor gråta för att jag tyckte det var sjukt jobbigt att alla dom som var där skulle titta. Ville bara gå därifrån och aldrig komma mer tillbaka." 

"Nu har jag tränat på gym i nästan 4 veckor. Det är skönt för både själen och kroppen fast jag många gånger velat be Sandra dra och gå själv därifrån. För att det har varit så jobbigt."

"Har börjat att få hjärtklappningar och det känns som hjärtat pulserar uppe i halsen. När jag tar i vid träning så får jag regelbundna känningar av hjärtat. Sandra och Fredrik beslutar att jag ska gå till läkare och undersöka vad det är innan jag får fortsätta att träna."

Kram

Livet har varit tungt men nu har jag tagit tag i det igen. Sandra och Fredrik har sagt åt mig att jag ska träna minst en dag i veckan på gym. 

Skräcken tog tag i mig och jag kände "gym, aldrig i livet!". Ska stora jag gå in på ett gym där alla är välformade och välpumpade. Massa speglar, maskiner som jag förmodligen kommer att fastna i. Alla kommer att vända sig om, titta och undra vad f-n jag gör där. Jag har testat att gått på gym 2 ggr förut i mitt liv. Jag kände mig så uttittad och sett personers avsmak i deras ögon när de har tittat på mig. Men jag hade inget val. Jag skulle på det där gymmet oavsett vad, annars skulle Sandra och Fredrik dra mig dit.

Så jag tog på mig den största tröjan jag hade och ett par träningsbyxor och begav mig till gymmet. Jag hade dödsångest när jag klev över tröskeln in till gymmet. Den ångesten höll i sig tills mjölksyran tog över. Jag fick testa olika maskiner. I vissa masikner fick jag knappt plats i. Samtidigt som jag svettas, flåsar och håller på att dö så håller jag samtidigt på hur jag ska undvika alla speglar och om andra tittar på mig. Men till slut orkade jag inte bry mig längre för nu gällde det bara att överleva första cirkelträningen med Sandra på gymmet. 

Gissa vad? Jag älskade verkligen att träna på gymmet. För efteråt när jag tittade runt om i gymmet så jag hur stort det var och att ingen tittade på mig. De var fullt upptagna med sin egen träning. 

Kram

Kom hem från London till verkligheten igen, tillbaka i Sverige. Så hände det värsta som kan hända i ens liv. Som man inte kan styra över utan bara händer. Så jag beslutar mig för att ta en paus från träningen för att kunna återhämta mig i lugn och ro. För att kunna hitta tillbaka till resan och mitt stora mål. 

Kram

Tredje dagen åkte vi till Madame Tuassauds. Det var jätte kul att se dockorna men samtidigt läskigt för att de var otroligt lik orginalet. Vi gick där inne i över tre timmar. Man går liksom en "bana" genom hela Madame Tuassauds som avslutas med en liten "tågresa" i engelska taxibilar (som Junibacken i Stockholm) som tog oss igenom hela englands historia. Det var jätte kul och intressant. Och jag fick plats :). 

Sedan åkte vi in till Oxford Street igen och gick runt i flera timmar. 

Vi åkte senare tillbaka till hotellet för att packa inför hemresan dagen efter. Vill verkligen inte åka hem till verkligheten. Till Sverige. Utan vill vara kvar här, anonym och inte utstirrad. 

Dagens positiva saker: 

* Ännu mer motion

* Vara bland folk

* Njuter att vara här med min dotter

Marlyn Monroe - Dotterns foto

Marie Antionette - Dotterns foto

Min och min dotters favorit skådis - Dotterns foto 

Kram